Ok, fast jag skrev det tidigare inlägget så var jag ganska säker på att det fanns en betydande chans att jag inte skulle gå ut och jogga. Sanningen är att jag aldrig i hela mitt långa liv någonsin har sprungit ensam. Ever. Jag har försökt ett par gånger, men efter några hundra meter har jag inte orkat mer och så har jag gett upp.. min själv diciplin är som ni märker inget att hänga i julgranen.
Efter att jag skrivit föregående inlägg snörade jag på mej skorna och gav mej iväg med mitt alarm och min iPod. Och nu - 3,5 km senare - är jag hemma igen, efter min allra första ensamma joggingrunda. Heja jag!
Jag sprang i idrottsparken runt springbanan. Halv elva hade jag sprungit ett varv och kollade att eftersom lamporna fortfarande lös så borde de rimligtvis lysa tills kockan elva prick, så jag påbörjade mitt andra varv.
Tror ni inte att när jag kommit halvvägs så slocknade allt och jag som är mörkrädd blev skrämmd från vettet och innan klockan hunnit bli elva var jag hemma igen! Jag gjorde nog inte bara debut i att springa ensam, jag debuterade nog i att springa snabbt också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar